21 juni 2010 Dagen då allt förändrades.

21 juni 2010, dagen jag aldrig trodde skulle komma. Dagen då allt förändrades. Det var den dagen då vi gick till vårdcentralen med vår yngsta dotter, Mellantroll 3 år och 3 månader. Hon hade blåmärken, många blåmärken. På ställen jag tyckte det var underligt att barn får blåmärken. Idag var hon var blek och hon hade några nätter tidigare klagat över ont i benen. Måndagen den 21 juni var hon som vanligt. Inte kunde hon vara allvarligt sjuk?

Någonstans i mitt undermedvetna visste jag nog redan men ville inte tro att det skulle vara så. Det stämmer verkligen att hoppet är det sista som överger människan. Jag hoppades in i det sista att det skulle vara något annat, en vitaminbrist eller något som skulle gå att bota med en kur penecilin. Men det var det inte. Och jag visste ju redan, det måste jag ha gjort. Varför skulle jag annars ha insisterat på att vi båda skulle vara med vid besöket på vårdcentralen den där måndagen i slutet på juni 2010.

Leukemi… 

Mitt barn har Leukemi…  

Nu började en resa som vi sent kommer att glömma. Allt hände så fort. Nu i efterhand kan man likna det vid att hoppa på x2000 i farten och sedan är det bara att hålla i sig så att man inte ramlar av! Vi blev skickade till sjukhuset i Borås för mer prvtagningar. Där fick vi sedan beskedet att det var som jag misstänkt, Mellantroll hade Leukemi. Vilken sorts leukemi kunde de avgöra först efter ett benmärgsprov och det skulle göras i Göteborg på Drottning Silvias Barnsjukhus. Dit fick vi åka på onsdag. Dagen efter fick vi veta att leukemin hon hade hette AML Akut Myeloisk Leukemi. Detta var ett ord som jag till en början inte ens kunde uttala men som jag sedan kom att hata... Behandling startades, intensiv cytostatika-behandling i ca 6 månader blev det. Till en början mådde Trollet ganska dåligt men sedan gick det bättre och bättre och när alla behandlingar var avslutade i december 2010 var vi alla väldigt tacksamma att det gått så "lätt" som det gjort. Vi har i efterhand förstått att alla har inte sådan tur att må så "bra" under behandling som hon gjort. Mitt under pågående behandling utökades dessutom trollskaran från två till tre trollungar! Detta är en historia i sig. Men det går jag in på en annan gång kanske.

Under början av 2011 började vi så småningom komma tillbaka till det "vanliga" livet igen. Vi visste också att risken för återfall var ganska stor men Mellantrollets värden såg bara bra ut och livet återgick till som det var förut, fast ändå inte... Sommaren kom och vi fick några helt underbara veckor tillsammans, sen hände något. Trollets värden började krångla men det hittades inga konkreta bevis på att sjukdomen var tillbaka. Men värdena fortsatte att gå ner och den 13 augusti hade hon så ont i sina ben att hon inte kunde gå på dem så då åkte vi in till sjukhuset. Det gjordes ett antal benmärgsundersökningar som inte visade något konkret. Men till slut kom den dagen som vi så desperat försökt värja oss från...  Onsdagen den 23 augusti fick reda på att de elaka var tillbaka.  Än en gång ska vårt lilla troll  behöva slåss mot dem…

I dagsläget har Mellantroll genomgått en cytostatika-kur på 6 dygn, det väntas en sådan kur till och sedan är det stamcellstransplantation som gäller. Donator är redan hittad, vårt yngsta Troll är identisk och ska förhoppningsvis rädda sin storasyster.